Undrar om man är bara trött på saker omkring en eller om man bara struntar i allt. Vet knappt själv längre. Känns som man är inne i en rätt tung period just nu. Saknar mina nära o kära runt mig massor nu o vill helst bara lämna allt bakom ett tag, för att sen komma tillbaka o allt är så bra det nånsin kan bli. Men antar att detta är det klassiska familjelivet?!

En sambo som dyker in med huvudet före i allt vad jobb och träning heter medan jag sitter kvar här, tyst och snäll, men som bara blir tröttare och mörkare för varje dag som går. Ja, säger jag inget så antar jag att jag får skylla mig själv lite me, men jag ORKAR inte ibland bara!! Kan inte killar försöka tänka iaf ett halvt steg längre nån gång. En annan ligger ju helst tre steg före så man vet att det blir bra. Eller iaf att det kommer o gå ihop. Men där är vi väldigt olika!

Antar detta är det klassiska kvinna-mot-man-kriget som ska kämpas. Vill bara att saker och ting ska vara så normalt som möjligt, inget utstickande hit eller dit. Bara en helt vanlig familj! Ska det  vara så svårt att uppnå det? För ibland så känns den väldigt långt borta, den där normala familjen, som e det enda jag vill ha. Att det redan är kört, det försöker jag strunta i, för jag vill ha det där normala iaf. Men börjar undra om det nånsin kommer att ske. För dessa motgångar som kommer emot en med full kraft orkar jag bara inte kämpa emot. Inte denna gången iaf. Jag väljer att vara så passiv som möjligt. Jag kör helt enkelt easy way out.